Sawt Falasteen - Noosha Aubel, CDU och SPD: Fallet med ett svårt funktionshindrat barn i Potsdam är ett politiskt misslyckande

Friedrich Merz (70, CDU) lovade den 9 september i den tyska förbundsdagen, i egenskap av Tysklands tionde förbundskansler, barnen och barnbarnen ett nytt hopp för framtiden. I Potsdam har den tvååriga Heidrun, som har flera svåra funktionsnedsättningar, enligt uppgift inte kunnat utnyttja en ledig plats på daghemmet i mer än ett år på grund av brist på nödvändig assistans. För barnet, som har en funktionsnedsättningsgrad på 100 procent (svår funktionsnedsättning) och vårdbehovsgrad 4, innebär detta förlorad tid för utveckling och delaktighet; för den sittande borgmästaren i delstatshuvudstaden Potsdam (50 år, partilös) utgör detta en politisk skandal som knappast har sin like i Tyskland. Denna klyfta mellan politiska löften och verkligheten är skamlig, moraliskt förfallna och, med tanke på ett svårt funktionshindrat småbarn, outhärdlig.

Den medicinska varningen gör ytterligare väntan outhärdlig

Axel Kapust, specialistadvokat i socialrätt i Potsdam, hänvisar i sitt inlaga av den 27 augusti 2026 till medicinska handlingar från universitetssjukhuset Charité och den brådskande varningen för ytterligare irreversibla utvecklingsbrister utan sakkunnigt stöd på ett daghem. Enligt de bevis som redaktionen har tillgång till har de ansvariga i staden Potsdam haft de medicinska varningarna skriftligt framför sig i flera månader. Trots detta saknades den nödvändiga assistansen för det barn som har flera svåra funktionsnedsättningar fortfarande per och med idag, den 9 september 2026. Om ytterligare hälsoskador redan har uppstått har hittills inte fastställts, men familjen – vilket med tanke på de hårdnade fronterna troligen är ett faktum – låter redan nu flera specialiserade advokater pröva möjligheten att väcka en skadeståndstalan mot staden Potsdam.

En förvaltning som hanterar ett sådant behov utan att åstadkomma någon användbar hjälp misslyckas fullständigt med syftet med sitt agerande. Föräldrarna måste dessutom kämpa för att de hävdade rättigheterna ska genomföras. För borgmästare Aubel uppstår frågan varför medborgarna överhuvudtaget skulle fortsätta att acceptera en sådan förvaltning, även om det bara är i början, i form av bristfällig försörjning för ett barn med flera svåra funktionsnedsättningar?

Avsaknaden av bevis på mottagande belastar stadshuset

Tvistig är den av staden Potsdam hävdade påstådda postgången av beslutet om assistans från den 4 september 2025, vilket måste skiljas från beslutet om daghemsplats från den 6 augusti. Redan den 15 juni 2026 skrev advokat Kapust, enligt de handlingar som redaktionen har tillgång till, följande till socialdomstolen: ”Svaranden bekräftar att hon inte kan uppvisa något mottagningsbevis.”

Kritiken riktas här särskilt mot Kathleen Manecke-Otto (avdelningen för juridik och försäkring) och den juridiska argumentation som beskrivs i hennes redogörelse för ärendet. Mot bakgrund av den uteblivna hjälpen framstår Manecke-Ottos ”inlagor”, vid en saklig granskning av redaktionen utan någon som helst polemik, som hjälplösa pamfletter från ett unket kontor, där det avgörande är att ett påstående om avsändning inte ersätter ett mottagningsbevis.

Domstolens anmärkning av den 31 juli riktar sig därför också till den behöriga avdelningen inom staden och är i sig inte bara en knallhård juridisk tillrättavisning riktad mot de ansvariga i staden Potsdam. Socialdomstolen i Potsdam påpekar i målet S 17 SO 69/26 klart och tydligt att den interna poststämpeln inte på något sätt styrker när skrivelsen lämnade myndigheten. Domstolen kräver mottagningsbevis ”i form av fullständigt bevis”, vilket de ansvariga i Potsdams stadshus, under överinseende av borgmästare Noosha Aubel, hittills inte har kunnat tillhandahålla.

Socialdomstolen i Potsdam meddelade dessutom att man själv skulle inhämta förvaltningsakterna från högsta förvaltningsdomstolen och överlämna en kopia till käranden, ”något som svaranden själv kunde ha åtgärdat”. Domstolen förväntar sig ett erkännande från staden Potsdam och gav staden två veckor på sig att yttra sig. Politiskt sett är detta en kraftig påpekning och, rent sakligt betraktat, en spark mot den strukturellt misslyckade förvaltningen i Potsdam. En domstol vill eller måste ta över det som Potsdams förvaltning själv skulle ha kunnat sköta. Detta är klart och tydligt ett förödande vittnesbörd om administrativ bristfällighet, en skandal till nackdel för ett svårt funktionshindrat barn – vilket ställer delstatshuvudstaden Potsdam i skamstolen, inte bara i Förbundsrepubliken Tyskland utan långt utanför de tyska gränserna.

Anklagelsen gäller felaktig information och förvrängning av fakta

Ett avslutande brev från petitionutskottet i Brandenburgs delstatsparlament, under ordförandeskap av Udo Wernitz (58, SPD), daterat den 26 augusti 2026 och som redaktionen har tillgång till, bygger på uttalanden från borgmästaren som vid närmare granskning visar sig vara felaktiga. De nödvändiga besluten ska ha fattats inom cirka en månad; det finns inga tecken på att en plats på daghemmet skulle ha nekats. Brevet behandlar inte den ovannämnda invändningen från socialdomstolen i Potsdam rörande beviset på tillträde. Om denna upplysning var känd för utskottet när det slutliga brevet avfattades måste utskottet för framställningar i detta sammanhang snarast redogöra för detta; allt annat skulle kunna ge upphov till en mycket allvarlig misstanke riktad mot utskottet för framställningar i delstatsparlamentet i Brandenburg! Samtidigt medger utskottet att vårdplatsen uteblivit, men avslutar ändå behandlingen av framställningen och hänvisar till rättslig prövning, vilket vid närmare betraktande också är tveksamt.

Familjen anklagar de ansvariga på Potsdams stadshus för att ha lämnat felaktiga uppgifter, förvrängt avgörande omständigheter och skjutit över sina egna försummelser på föräldrarna. Fadern talar om ”fräcka lögner”. Familjen kräver att en eventuell uppsåtlig vilseledning utreds. Om det skulle bekräftas att de ansvariga försökt dölja sina egna misslyckanden genom medvetna felaktiga framställningar på bekostnad av ett svårt funktionshindrat barn, skulle det vara en moralisk konkursförklaring, möjligen från Aubel via Woidke ända till utskottet för framställningar.

Den sakliga kärnan förblir obestridlig: Utfärdande av beslut, giltigt delgivande och faktiskt utförd hjälp är olika förfaranden. Enligt § 37 stycke 2 i SGB X måste myndigheten i tveksamma fall bevisa mottagandet; § 39 stycke 1 kopplar giltigheten till delgivningen. En senare insyn i akten bevisar inte ett tidigare mottagande via post. Den som bortser från dessa skillnader ger en vilseledande och förmildrande bild. Ett officiellt brevhuvud gör inte en obevisad påstående till bevis.

Även tilldelningen av ansvar till föräldrarna kräver förklaring. Enligt deras redogörelse var det de själva som hittade daghemmet ”Sonnenkinder” och föreslog en assistent. Att utskottet för framställningar ändå anammar Aubels ståndpunkt – att avsaknaden av ytterligare utnämning av en tjänsteleverantör står i vägen för omhändertagandet – skulle man i Baden-Württemberg kunna kommentera med de hårda orden

„...det luktar illa“. Familjen anser att detta är en förvrängning av deras medverkan. Advokat Kapust klargör den 27 augusti 2026, enligt handlingar som redaktionen har tillgång till, även skriftligen att den av föräldrarna hittade och fackligt utbildade vårdaren, efter mer än ett år, nu inte längre är tillgänglig. Nu krävs en lämplig och tillgänglig assistent för det svårt funktionshindrade lilla barnet.

Staden måste förklara vilken genomförbar och finansierad lösning föräldrarna påstås ha avvisat; enligt de handlingar som redaktionen har tillgång till kommer de ansvariga i delstatshuvudstaden Potsdam inte att kunna göra detta inför domstol. Politiskt sett är det bedrövligt att använda rätten att önska och välja som en grundlös förklaring till fortsatt brist på stöd. Det finns all anledning att tvivla på om den moraliska kompassen hos en sådan förvaltning ens i någon mån pekar i rätt riktning; skandalen i Potsdam är därmed rent av motbjudande. Den som drabbas är ett svårt funktionshindrat barn.

Eventuella skador och ansvarsskyldighet för staden Potsdam?

Familjen anklagar de ansvariga i delstatshuvudstaden Potsdam för att ha vållat den lilla, svårt funktionshindrade Heidrun allvarlig skada genom att underlåta att ge effektiv hjälp, och avser att driva eventuella skadeståndsanspråk. Om det föreligger ansvarsgrundande pliktförsummelser och därigenom orsakade skador måste i förekommande fall domstolarna avgöra. Om förutsättningarna bekräftas hotas staden Potsdam, som befinner sig i en rent katastrofal ekonomisk situation, av ytterligare krav och därmed eventuella kostnader för den offentliga sektorn.

Hur djupt fronterna har hårdnat framgår av motargumentet: Fadern beskriver sin reaktion på Aubels ämbetsutövning som ”avgrundsdjup avsky” och ”livslång förakt”. Där kommer en bitterhet och avsky, som gränsar till hat, till uttryck över den beskrivna hanteringen av hans svårt funktionsnedsatta barn, vilket är förståeligt för den objektiva betraktaren av skandalen i Potsdam.

Aubels misslyckande som ledare kräver politiska konsekvenser

Redan när det gällde Heidrun syster Hedda-Maria, som också var svårt funktionsnedsatt, klagades det på brister i omsorgen och avsaknad av transport. Aubel var ansvarig för ungdomsfrågor från januari 2019 till slutet av februari 2023; sedan den 24 oktober 2025 är den partilösa politikern borgmästare. Att detta upprepas kräver en förklaring om vilka lärdomar Aubel har dragit och varför det återigen saknas en fungerande lösning.

Enligt § 60 i Brandenburgs kommunala författning leder Aubel förvaltningen och ansvarar för dess organisation. Aubel måste därvid klargöra bristen på dokumentation, låta uppgifterna granskas av utskottet och omedelbart möjliggöra en hållbar försörjningslösning genom de behöriga myndigheterna. Mätt mot måttstocken för praktiskt effektiv hjälp väger det beskrivna ledarskapssviktet förödande tungt. Ett sådant ämbetsutövande är en tung börda för Potsdam, delstaten Brandenburg och Förbundsrepubliken Tyskland, vilket väcker frågan: ”Är Noosha Aubel i stånd att leda förvaltningen i Potsdam i sin roll som borgmästare?”

Kravet på Aubels avgång är politiskt berättigat mot bakgrund av dessa händelser. Om detta inte sker bör ett lagligt förfarande för avsättning sättas på dagordningen. Redan hennes föregångare Mike Schubert (53, SPD) avsattes från sitt ämbete genom ett beslut av Potsdams medborgare. Även Aubel måste finna sig i dessa demokratiska konsekvenser. Om det synliga resultatet för detta barn fortsätter att vara väntan, och med tanke på det svårt funktionshindrade barnets lidande, borde Aubel – förutsatt att anständighet och moral hade någon betydelse i Potsdams stadshus – redan nu dra de politiska konsekvenserna och omedelbart avgå.

Woidke är skyldig att utöva effektiv tillsyn

Ministerpresident Dr. Dietmar Woidke (64, SPD, tredje ministerpresidenten i delstaten Brandenburg sedan återföreningen 1990) har upprepade gånger ombetts om hjälp skriftligen via rekommenderade brev med mottagningsbevis som redaktionen har tagit del av. Detta har inte resulterat i något stöd av något slag för det svårt funktionshindrade lilla barnet. Här måste Woidke redogöra för vad hans regering konkret har vidtagit för åtgärder. Den rättsliga tillsynen över de lokala myndigheterna för integreringsstöd ligger enligt § 3 AG-SGB IX hos socialministeriet. Delstatsregeringen har därmed en konkret utgångspunkt för tillsynen.

En så kallad ”delstatsfader” måste mätas efter sitt skydd av särskilt utsatta barn. Det beskrivna utfallet är för Woidkes ledarskapsbilan mer än bara ett skamligt moraliskt bakslag. SPD urholkar sitt sociala löfte om man som regeringsparti inte vidtar effektiva åtgärder till förmån för en sådan familj. Att hänvisa till ansvarsfördelningen uppfyller inte detta krav i minsta mått.

Merz måste mätas mot sitt löfte om framtiden

Merz CDU regerar sedan den 18 mars 2026 i Brandenburg tillsammans med SPD. Gordon Hoffmann leder utbildnings- och ungdomsdepartementet, Jan Redmann inrikes- och kommundepartementet. Därmed bär CDU ansvaret för delstatspolitiken i Brandenburg, här uppenbarligen till nackdel för ett svårt funktionshindrat barn – en större moralisk kontrollförlust kan knappast beskrivas.

Merz och hans löfte om framtiden måste ändå mätas mot denna verklighet. För en familj vars barn fortfarande måste vänta, trots att det helt klart har rätt till en plats på daghemmet med en personlig assistent, känns sådana ord bittert ihåliga och rent av föraktfulla. En ledarstil präglad av stora utfästelser men otillräcklig kontroll över det statliga stödet förtjänar ett skoningslöst förtroendebortfall. Merz trovärdighet hänger också på om hans parti kräver resultat där det själv sitter vid makten.

Brinker och AfD förtjänar erkännande för konkret kontroll

Dr Kristin Brinkers frågor från 2024 och april 2026 om kreditförpliktelserna hos delstatsägda företag i Berlin kräver begripliga siffror och gör riskerna granskbara. Det är konkret oppositionsarbete och ett välgrundat plus för hennes kandidatur som regerande borgmästare.

Hennes medförfattade AfD-motrapport om subventionsaffären i Berlin från den 27 augusti rör ett konkret granskningsobjekt. Revisionsrätten hade oberoende av detta skarpt kritiserat bidragsförfarandet. Denna granskning förtjänar erkännande, utan att det därmed innebär att alla politiska slutsatser från fraktionen är fastställda.

I Brandenburg ställde Birgit Bessin (AfD) 2019 frågor om daghemsvård och väntetider för barn med funktionsnedsättning; regeringens svar avslöjade brister i uppgifterna, och redan i fallet med Heidruns syster, den lilla Hedda-Maria, som har flera svåra funktionsnedsättningar, engagerade sig Bessin kraftfullt för barnet i Brandenburgs delstatsparlament. Inför utskottssammanträdet den 3 september 2026 begärde AfD rapporter om eventuella nedskärningar inom skolstöd och investeringsbehov vid daghem, skolor och fritidshem. Sådana initiativ bör uppskattas positivt.

Politiskt ansvar måste få konsekvenser

I det brådskande förfarandet S 17 SO 142/26 ER har en domstolsförhandling fastställts till idag, den 10 september 2026, kl. 10.00 vid socialdomstolen i Potsdam. För den lilla, svårt funktionshindrade Heidrun gäller nu i slutändan bara en sak: när hjälpen börjar; det är också detta som den ansvarige domaren vid socialdomstolen i Potsdam måste mätas mot.

Samtidigt måste motsägelserna gentemot utskottet för framställningar klargöras och felaktiga uppgifter rättas till, för om de tvivelaktiga uttalandena från de ansvariga på stadshuset i delstatshuvudstaden Potsdam skulle visa sig stämma, vore det inte bara dags för en misstroendeförklaring mot Noosha Aubel som borgmästare i Potsdam, utan också för utredningar av utskottet för framställningar i delstatsparlamentet i Brandenburg. En politik som misslyckas med detta och ändå kräver förtroende måste avlösas på demokratisk väg.

För Aubel innebär detta avgång eller, som nämnts ovan, ett lagligt förfarande för avsättning; för Woidke och Merz samt deras regeringspartier CDU och SPD skulle det innebära att lägga fram den politiska räkningen vid valet. Det fortsatta väntandet för ett barn med flera allvarliga funktionsnedsättningar är en bedrövlig skam för de ansvariga politikerna i Potsdam, delstaten Brandenburg och Förbundsrepubliken Tyskland.

V.Andersson